Blue Flower

demorkakontinenterna-cover

Författare: KG Johansson
Förlag: Wela Förlag

JAG VAR FAST i KG Johanssons författarskap redan med Glastornen, en stämningsfylld och fascinerande trilogi som jag ivrigt utropade till att vara bland det bästa inom svensk sf någonsin. Efter det har Johansson fortsatt att imponera, trots några svagare böcker som de renodlade ungdomsromanerna Nivå 13 och Nivå 1000. Men i övrigt har han hållit en förvånansvärt hög klass.

Första boken skildrar mötet med det främmande, till stor del genom reportern Sandras upplevelser. I trilogins andra del är perspektivet skiftat till Sandras dotter Alea och psykologen Lars, som får uppgiften att nå fram till det problembarn som Alea är.
Med den tredje delen i serien fortsätter Johansson sin berättelse. Alea är återigen i centrum och det kaos som utbröt efter de gyllenes andra besök i förra boken har äntligen börjar lägga sig. Det dröjer dock inte länge innan det eskalerar igen.
Trilogin om Africka är en något udda fågel inom genren. Det första mötet och dess konsekvenser skildras på ett intressant och annorlunda sätt, och berättelsen tar inte alltid de vägar man som läsare tror. Det är ett mycket gott hantverk som inte lämnar läsaren oberörd.
Johanssons språk är vackert och ibland nästan poetiskt. Som vanligt i hans romaner utgör tekniken en kuliss, det är det mänskliga som står i centrum för berättelsen. Trilogin Africka är medryckande, spännande och tankeväckande, och de utgör något av det bästa vi fått inom genren av en svensk författare. När det gäller kvalité och sinnrikhet har jag alltid hållit Asimov, vars tidiga romaner fortfarande efter mer än ett halvt sekel står sig otroligt bra, som en av de klarast lysande stjärnorna på sf-himlen. Jag tror banne mig att K.G. Johansson gör honom sällskap på tronen.

DANIEL LEHTO