Blue Flower

McCartheyFörfattare: Cormac McCarthy
Översättning: Kerstin Gustafsson
Förlag: Albert Bonniers förlaga

SOM LÄSARE SLÅR man följe med Lester Ballard, en ung man som har sagt upp sitt samhällskontrakt och lever en mer naken och desperat jakt för sin överlevnad. Det krävs ingen större inlevelseförmåga för att se hur han söker det mänskliga han saknar. Däremot gör de bestialiska tillvägagångssätten att han hamnar allt mer fel och att man motvilligt läser vissa partier.

Färden går ibland till en stad som inte är mycket till stad, eller genom en natur som skildras ingående och kommer nära. Den kantas av mord och övergrepp på redan döda.
Så vilka möter man? Med detta skriver McCarthy in sig i ett socialt landskap, så som det blir levande med text av Daniel Woodrell, med bild av Pieter ten Hoopen, och ljudet från ett schavigare Richmond Fontaine. Hur länge kan Lesters framfart ske utan att dra med sig intresse och möjliga konsekvenser?
McCarthy provocerar redan läsaren från starten, kräver mer, när han liksom försåtligt och i förbigående, slår fast följande om Lester: "Ett Guds barn, en man inte olik er själv". Men egentligen fungerar det lika bra som efterord, någon att spegla och samla ihop intrycken under. Gamla tanke- och talesätt rullas upp: älskas syndaren, men inte synden? Vad säger Johannes (1:12)? Varför ingriper inget med allmakten att göra så?
Annars kan man låta frågorna falla till marken, konstatera att detta inte bara är ett ovanligt lugubert koncentrat till berättelse, utan också dröjer sig kvar ovanligt länge.

MIKAEL GILLE