Blue Flower

kulturmannenFörfattare: Ebba Witt-Brattström
Förlag: Norstedts

KULTURMANNENS EXISTENS har uppmärksammats ordentligt den senaste tiden och ansatsen att punktera hans uppblåsthet har prövats med såväl romaner, av exempelvis Lena Andersson, som i debattartiklar, av bland andra Åsa Beckman.


Ebba Witt-Brattström redogör i den tänkvärda texten Kulturmannen revisited för dagens debatt om honom och gör en egen tolkning av kulturmannens drivkrafter. Men egentligen är det inte titeltexten som utgör det mest läsvärda av de dryga trettiotalet, ganska korta, texter som samlats i denna bok. Kvinnliga författare framhävs särskilt (men inte uteslutande) av författaren och denna textsamling kan med fördel läsas som ett komplement till en förhandenvarande ofullkomlig manligt inriktad litteraturhistoriebeskrivning. Hon berättar sådant som hamnat utanför den gängse allmänbildningen om bland andra Sofi Oksanen, Elin Wägner och Doris Lessing. Utrymme får förvisso även manliga författare, som August Strindberg och Karl Ove Knausgård (samt Horace Engdahl), men inte i lika upphöjda ordalag.

Professor Witt-Brattströms texter är inte skrivna på ”akademiska”, som man kanske skulle kunna tro, utan verkar snarare skrivna för att folkbilda. Ibland har jag emellertid svårt att förstå vad Witt-Brattström menar. Exempelvis antyder hon att Sigrid Undsets liv hade blivit längre om hon slutat skriva, dricka starkt kaffe och att röka nätterna igenom, (som hon gjort under tiden hon var tvungen att förvärvsarbeta på dagarna), sedan ”hon blivit mor (och nobelpristagare)”. Säkerligen ville Witt-Brattström bara berätta för läsaren att Undset förutom författare också var mor (och nobelpristagare), men formuleringen hon gör leder till att en alternativ mening uppenbarar sig, nämligen den att Undset borde ha upphört med dåliga vanor för att kunna vara en god mor. Och det går ju stick i stäv med bilden av Witt-Brattström som feminist. Men olyckliga formuleringar (det finns fler) åsido är denna textsamling både rolig och givande att läsa. Inte minst för det feministiska perspektivet på både nyare och äldre litteratur.

CATHARINA BERGMAN