Blue Flower

dit-hänFörfattare: Johan Jönson
Förlag: Albert Bonniers förlag

EFTER DE TIDIGARE poesiböckerna med.bort.in. och mot.vidare.mot. har Johan Jönson fortsatt på titeltemat adverb med den nyss utkomna dit.dit.hään. Liksom de två föregångarna är dit.dit.hään. ett mastodontverk, åtminstone sett till pappersåtgång; sidantalet uppgår till dryga tusentalet.

Den är också montagestinn; några innehållsmässigt disparata berättelser, som emellertid är tematiskt likartade slingrar sig som röda trådar genom boken. De fragmentariska verserna, som blir till sammanhängande strofer allteftersom bladvändningen fortskrider, motverkar dock bokens fysiska tyngd och skänker istället lätthet. Berättelsen om en fjäril, vars färd i trädgården fortgår under en femtedel av boken, gynnar luftigheten ytterligare. Samtidigt som fladdrandet vittnar om rörelse finns i fjärilens färd, liksom i de andra berättelserna, en känsla av meningslöshet, av en cyklisk, tröstlös färd mot intet: ”Åren leder ingenstans.” Dit, dit hän vi ska är den alltid lika oundvikliga döden: ”Jag ska dö. Jag måste dö. Måste.” och ”Döden som människovarats essens.” Och resan dit kantas av brutal monotoni.
Liksom i Jönsons tidigare verk är det arbetet (eller bristen på detsamma) som dikterar livets gång och som skänker meningslöshet och olycka: ”Jag ber om liv. Inte skitjobb.” Samt en vädjan om befrielse från den sortens liv utan att kräva för mycket: ”Jag ber om uteslutning. Inte lycka.” Den utsökta språkekonomin, vars rikedom ligger i meningsbärande, kreativa och exakta formuleringar briserar i slutet av boken i en novell i klartext, i form av en dokumentation av arbetet som sanerare av grafitpulverugnar. När produktionscykeln återigen nått saneringsbehovets stadium färdas novelljaget uppåt i ugnens tomrum, som en löneslavs färd mot döden.

CATHARINA BERGMAN