Blue Flower

horace-bokFörfattare: Horace Engdahl
Förlag: Bonniers

HORACE ENGDAHL FORMULERAR en tankenöt genom att lyfta ut ett historiskt/litterärt citat och kombinera den med dess motsats/modernitet/banalitet och krydda tex med en vulgaritet. Därmed uppstår en formmässig och innehållsmässig spänning som kanske kan kallas aforism?


Spillror, bokens första del, är en haveriplats för tankegods av stort och smått, intellektuell mischmasch med könsord och svordomar som stör mig och gör boken ojämn och spretig.
Det är ingen tvekan om att H har stora kunskaper men dessa har han svårt att förmedla till läsarna. Det saknas tex hänvisningar till personer och källor och som omnämns. Utan Google och uppslagsverk har jag svårt att i löpande text ta till mig vad tex följande personer står för eller i vilket sammanhang de uppträder och varför de citeras: Galiani; Aktaion; Bernhard von Beskow; Abbé Morellet; Madame du Defland; Hamann mfl.
Författaren raljerar över livet konsten kärleken och kvinnor. Att det finns inslag som handlar om hans egen uppseendeväckande och mediala skilsmässa och privata förhållanden förnekas. Huvudpersonen i boken ska sägas heter ju inte Horace Engdahl. Det finns i vilket fall som helst stötande inslag av kvinnofientlig karaktär och föraktfull snobbig överlägsenhet. Att kalla detta mansgriseri, posering och liknande är förmodligen för enkelt och lättköpt och bara vad författaren vill förleda läsaren till. Här är i alla fall tre exempel:
”…När kvinnor tar till orda i sexdebatten är det ännu i våra dagar för att i något avseende inskränka knullandet…”
”I Shanghai, skyskrapornas stad berättas om självmördaren som när det ringer i mobilen under det långa fallet ner mot gatan tar fram apparaten svarar. Man understryker att det var fråga om en kvinna.”
”Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att ha varit gift.”
Trots mina egna kunskaper i litteratur/konsthistoria, beläsenhet och nyfikenhet så har jag svårt att ta till mig och tycka om trapetskonsterna i Spillror. Mannen på Bryggan är sista fjärdedelen av Den Sista Grisen och är en monolog i samma dystra anda som Spillror.
Det är en humorfri bok som saknar snille och smak och jag förstår inte vad den handlar om och vad syftet är med utgivningen. Allt ståhej runt publicering och författarens arroganta och mystiska attityd vid ett par intervjuer känns väldigt mycket som en PR-kampanj.
Att lansering av boken sker just den 1 april, kan det innebära något för trovärdigheten?

OVE ANDERSSON