Blue Flower

det-som-inteFörfattare: David Lagercrantz
Förlag: Norstedts

EN FRÅGA SOM dyker upp i mitt huvud när jag läser Det som inte dödar oss, den fristående fortsättningen på Stieg Larssons Millenniumtrilogi, är frågan om dess (o)umbärlighet. Smakligheten i att ytterligare profitera på en död författare tillika kassako, som förlaget gör, må för all del också diskuteras, men jag tänker inte gå in närmare på just den frågan. Jag gissar emellertid att svaret på frågan om nödvändigheten ligger och skvalpar någonstans i samma moraliskt dubiösa pöl.

 

Jag gissar att beslutet till utgivningen av boken bygger på någon sorts efterfrågan hos läsarna. Jag har inte saknat Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist särskilt mycket de år som förflutit sedan Luftslottet som sprängdes. Däremot måste jag erkänna att jag ändå fallit lite för hajpen kring den här boken. De skapade förväntningarna ter sig oemotståndliga. Har jag kanske saknat radarparet ändå? Nejdå, ren inbillning, för det blir inget kärt återseende. Lisbeth och Mikael finns, som väntat, där och de agerar som förväntat, men det är ungefär allt. De känns… lite för schablonartade, som om David Lagercrantz inte riktigt vågar låta dem leva ut, med risk att svika Stieg Larssons karaktärsteckning som följd.

En karaktär jag däremot faller för är Frans Balder - professor, datasnille och usel far till autistiske August, 8 år. Frans är liksom Lisbeth en udda fågel. Han är asocial och lever efter egna regler, men är tecknad mer levande och intressant än Lisbeth i den här romanen. Flera av Lagercrantz egna karaktärer är faktiskt intressanta och det är lite synd att de bara får vara bikaraktärer. Romanen innehåller avancerad hackning, artificiell intelligens, en Lisbeth som läser om svarta hål bakfull, tidningsdöd, en elak tvilling, maffiafasoner, savantsyndrom och datorövervakning, vilket ju faktiskt är helt enligt förväntan och mer därtill. Allt är ingående skildrat, researchen är väl genomförd. Tidvis blir det också ganska spännande, humor saknas inte heller. Det som inte dödar oss är en okej kriminalroman och skulle med fördel kunna läsas i sin egen rätt istället för som den konstgjorda andning på Stieg Larssons-världen den nu är.

CATHARINA BERGMAN