Blue Flower

KvicksandFörfattare: Henning Mankell
Förlag: Leopard Förlag

SKÖNLITTERATUR

Henning Mankell får vid en ålder av 65 år diagnosen cancer. Den håller på att sprida sig oroväckande, och den dagen känner han att han fått en dödsdom. Behandling med cellgifter sätts in, och läkarna säger att det finns hopp, men för Henning Mankell som blivit drabbad av detta sätter den hotande döden igång många tankar.

 

Det är dessa tankar han här samlat till en sorts essäer från sitt liv, och de ges ut med namnet Kvicksand. Denna sand, berättar Mankell är endast en myt, det finns inte en sand som drar ner människor och som man kan drunkna i. Trotts detta känner Mankell, i sina värsta ögonblick, ångesten inför döden så, som om han satt fast i kvicksand. Mankell har många budskap som han vill få fram till läsaren på de 350 sidorna. Ett av de viktigaste är att han vill ge perspektiv på saker och ting. Kanske krävs det att döden flåsar dig i nacken för att dessa tankar och perspektiv ska komma upp? Vad är en människas livstid, jämfört med andra, större saker i universum? En levnadsålder på 65 år, vad är det jämfört med exempelvis tiden det krävs för att kärnavfallet från våra kraftverk ska bli ofarligt för naturen? För det krävs en tidsrymd om 100 000 år. Mankell inleder sin bok med att fundera på vad som kan hinna ske på dessa hundratusen år. Hur ser landskapet ut då? Lever det människor här? Landskapet kommer formas om, av kilometertjocka istäcken som hunnit smälta och frysa till nya istider på nytt, åtta eller nio gånger, innan de hundratusen åren passerat. Tidsrymden är verkligen ofantlig, och Mankell lyckas här på ett skickligt sätt illustrera en av farorna med kärnenergin. Mankell gör stort intryck på läsarna med sina romaner, speciellt de som utspelar sig i Afrika såsom Comedia Infantil, eller Elden-böckerna, men det är härligt att få höra honom fritt berätta om sitt liv, hans språk är skickligt och effektivt, precis som i hans romaner. Kvicksand är något av en självbiografi. Vi får se glimtar från Mankells liv, i Sverige och i Afrika. Men det är ingen biografi som följer någon begränsad linje, eller försöker ge någon heltäckande bild av vem Henning Mankell är. Vi får se kortare nedslag, framförallt från hans ungdom, och tidiga vuxenliv. Ögonblick som varit viktiga för honom, såsom när han satte upp en version av Lysistrate på en teater i Mozanbique. Denna antikrigspjäs hade gjorts om för att passa lokala förhållanden, och i samband med att pjäsens sista föreställningar spelades så slöts ett, sedan länge, eftertraktat fredsavtal i landet.Ögonblicket när huvudrollsinnehavaren håller sitt avslutningstal och samtidigt prisar freden håller Henning Mankell som ett av de lyckligaste i sitt liv. Han berättar även om hemska händelser, som när han blir vittne till en fruktansvärd dödsolycka på Autoban. Men han relaterar alltid till större världshändelser, eller tankar som är bortom det personliga. När Mankell fabulerar om stenåldersmänniskor, och funderar på hur personen som ritade grottmålningar tänkte så skriver han märkligt nog att grottmålaren självklart är en man? Detta är den enda lilla sak som stör en annars mycket god läsupplevelse. Eftersom Kvicksand är mer som en samling essäer från Mankells liv så kan boken läsas som den är i sin helhet, men man kan också slå upp ett kapitel och läsa enbart detta. Vi får, till viss del, lära känna ­Människan Henning i dessa essäer. Och vem är han? Ja, han är framförallt en människa som försöker göra skillnad, och därför är hans bok så viktig.

JOHANNA ANDERSSON