Blue Flower

Luffarens-sista-dansFörfattare: Fabio Stassi
Förlag: Brombergs Bokförlag

SKÖNLITTERATUR

2014 är på många sätt minnenas år. Det har till exempel gått 200 år sedan en svensk kung drog ut i krig och 100 år sedan första världskriget bröt ut och sedan författaren Tove Jansson föddes. Det är också 100 år sedan Charlie Chaplins luffargestalt slog igenom på vita duken.

 
 

I sin bok Luffarens sista dans har författaren Fabio Stassi valt att koncentrera sig på åren strax före den unge brittens genombrott. Den har formen av en livsbekännelse där Chaplin under sex akter talar till sin 15-årige son Christopher: ”Däremot har jag aldrig för en enda människa avslöjat hur min karriär faktiskt började, inte heller berättat alla de historier jag nu tänker skriva ner…” – historier om livet som cirkusartist och hur han hamnade i Amerika där han hankade sig fram som sättare och boxningstränare. De sex akterna omges och avbryts av sju scener med replikskiften mellan Döden och Luffaren – sex tillfällen då Luffaren, genom att få Döden att skratta, belönas med ännu ett levnadsår, och så det sjunde tillfället, den 24 december 1977, när den store, lille mannen till slut ger sig iväg på sin himlafärd med Döden som sällskap. Boken är flerfaldigt belönad och med all rätt: Stassi har skrivit en underhållande romanbiografi. Ändå går det inte att komma ifrån att den lämnar fler frågor efter sig än den ger säkra svar, för vad är sant och vad är författarens fantasi? Fabio Stassi skriver i eftertexten att han mer än en gång har läst Chaplins självbiografi men att äventyret vi just har läst är ”påhittat, även om det finns många sanna händelser i det”. Är det något den här boken väcker så är det lusten att läsa Min självbiografi av Charlie Chaplin – du hittar den på en bokhylla i ett bibliotek nära dig!

ULRIKA ÅKERBLAD