Blue Flower

Stora loparbokenFörfattare: Jessica Almenäs & Lovisa Sandström
Förlag: Norstedts

FAKTA

Böcker om löpning kommer ut i en ganska strid ström. Och det är inte heller unikt med böcker som vänder sig till just kvinnor som springer. Så frågan är om det behövs en speciell löparbok för kvinnor.

 

På omslaget ser man de båda författarna på en löparbana där de har intagit en slags startblocksposition, fast utan startblock. Färgskalan är rosa. Målgruppen är alla från maraton­löpare till kvinnor som inte tror att de kan springa alls. Ambitionsnivån är hög. Bitvis är informationen väldigt detaljerad, exempelvis när det gäller träningsprogrammen i form av en matris där man väljer om man vill bli bra på 5, 10, 21 eller 42 km, samt vilken tid man siktar på, på denna sträcka. Detta känns förmodligen väldigt mycket överkurs för nybörjaren som ännu inte vågat sig ut i joggingspåret. Samtidigt känns de ”inspirerande” berättelserna ur de båda superpresterande författarnas vardag, och hur de löst sina livspussel kanske ganska ointressanta för den inbitna maratonlöparen. Med en så enorm målgrupp blir mycket av innehållet ytligt. Vi får till exempel lära oss att det är viktigt att äta nyttigt och varierat. Men inte så mycket om hur. Den glamorösa utformningen kan förmodligen få en och annan som aldrig sprungit i vuxen ålder att bli lite nyfiken. Men sannolikt även lite avskräckt, för det verkar faktiskt rätt krångligt att hålla på med löpning. Maratonlöparna letar nog mer faktaspäckad, nördig information. Och som före detta aktiv friidrottare, men numera vardagsmotionär känner jag, när jag läser boken, att jag borde satsa på åtminstone en halvmara. Men det vill jag inte. Så frågan kvarstår: Behövs boken egentligen? Vi kvinnor är rätt många och vi är inte särskilt lika.

PETRA HANSSON